Libretto di transito

Written in Italian by Franca Mancinelli

Add

La sera, con una sigaretta tra le dita, guardando il cielo scurirsi come terra bagnata, mio padre annaffia. Quando è laggiù, nascosto dalle piante dei pomodori nell’angolo più lontano del giardino, posso sentire dal pozzo l’acqua versarsi e scendere tra i granuli, fino alle radici dove è attesa. Qui, dove il flusso si perde, crescono erbe dure dal piccolo fiore, piante dal frutto velenoso. Ma non riesco a zapparle via, non riesco a riparare la falda.

*

Indosso e calzo ogni mattina forzando, come avessi sempre un altro numero, un’altra taglia. Cresco ancora nel buio, come una pianta che beve dal nero della terra. Per vestirsi bisogna perdere i rami allungati nel sonno, le foglie più tenere aperte. Puoi sentirle cadere a un tratto come per un inverno improvviso. Nello stesso istante perdi anche la coda e le ali che avevi. Da qualche parte del corpo lo senti. Non sanguini, è una privazione a cui ti hanno abituato. Non resta che cercare il tuo abito. Scivolare come un raggio, fino al calare della luce.

*

Le frasi non compiute restano ruderi. C’è un intero paese in pericolo di crollo che stai sostenendo in te. Sai il dolore di ogni tegola, di ogni mattone. Un tonfo sordo nella radura del petto. Ci vorrebbe l’amore costante di qualcuno, un lavorare quieto che risuona nelle profondità del bosco. Tu che disfi la valigia, ti scordi di partire.

Published December 27, 2022
Excerpted from Franca Mancinelli, Libretto di transito, Amos Edizioni, 2018
© Amos Edizioni 2018

The little Book of Passage

Written in Italian by Franca Mancinelli


Translated into English by John Taylor

In the evening, a cigarette between his fingers, watching the sky darken like moistened soil, my father waters his garden. When he’s standing down there in the farthest corner, hidden by the tomato plants, I can hear the water pouring from the well, streaming down between the dirt clods to the roots awaiting it. Here, where the flow has trickled out, sprout plants with poisonous fruit, stiff stalks of grass with tiny flowers. I haven’t succeeded in hoeing them away, in repairing the water table.

*

As if I always had another number, another size, every morning I force myself to put on clothes, shoes. I still grow in the darkness, like a plant drinking from black soil. Getting dressed demands losing the branches extending into sleep, their most tender leaves open. You can suddenly feel them falling like an unexpected winter. At the same time you also lose the tail and the wings you had. You feel it happening somewhere in your body. You’re not bleeding, this is a deprivation to which they have accustomed you. Now you only need to look for your clothes. To glide like a sunray, until the light dims.

*

Unfinished sentences remain ruins. You’re supporting inside yourself an entire village in danger of collapsing. You know the pain of every tile, every brick. A dull thud in the clearing of your chest. Perhaps it’s someone’s constant love, a calm chore resounding in the depths of the woods. You who are unpacking your suitcase, you forget to leave.

Published December 27, 2022
Excerpted from Franca Mancinelli, The Little  Book of Passage, The Bitter Oleander Press, 2018
© The Bitter Oleander Press 2018

 

Libretto di transito

Written in Italian by Franca Mancinelli


Translated into Spanish by Roberta Buffi

Por la tarde, con un cigarrillo entre sus dedos, mirando el cielo que se va oscureciendo como tierra mojada, mi padre riega. Cuando está allí abajo, escondido detrás de las tomateras, en el rincón más apartado del jardín, puedo oír desde el pozo el agua virtiéndose y bajando entre los gránulos, hasta las raíces donde se la espera. Ahí, donde el flujo se pierde, crecen hierbas duras con una pequeña flor, plantas con frutos venenosos. Sin embargo, no logro extirparlas, no logro reparar la capa.

*

Me pongo y llevo cada mañana apretando, como si tuviera siempre otro número, otra talla. En la oscuridad crezco aún, como una planta que bebe del negro de la tierra. Para vestirse hace falta perder las ramas que se han ido alargando durante el sueño, las hojas más tiernas abiertas. Puedes oírlas caerse de repente como por un improviso invierno. En ese mismo instante además pierdes la cola y las alas que tenías. En alguna parte del cuerpo lo sientes. No sangras, es una privación a la que te han acostumbrado. No te queda otra sino la de buscar tu traje. Deslizarte como un rayo, hasta que la luz baje.

*

Las frases no acabadas se quedan ruinas. Hay un pueblo entero a punto de derrumbarse que estás apuntando en ti. Conoces el dolor de cada una de las tejas, de cada uno de los ladrillos. Un ruido sordo en el claro del pecho. Sería necesario el amor constante de alguien, un hacer quieto que resuene en lo hondo del bosque. Tú que deshaces la maleta, se te olvida partir.

Published December 27, 2022
Excerpted from Franca Mancinelli in Italia poesía: presente. Antología de poesía italiana contemporánea, Huerga & Fierro editores/Lieto Colle, Madrid 2018
© Roberta Buffi 2018

 

Книшка за транзит

Written in Italian by Franca Mancinelli


Translated into Macedonian by Natasha Sardzoska

Ноќе, со цигара меѓу прстите, гледајќи го небото додека темнее како влажна земја, татко ми полева со вода. Таму, кога е сокриен зад стеблата на доматите, во крајната точка на градината, можам да ја чујам водата од бунарот како се излева низ грутките земја, сè до корењата што нетрпеливо ја чекаат. Тука, каде што се губи течението, растат бодри треви со ситно цветче, стебла со отровен плод. Но јас не умеам да ги ископам, не успевам да ја израмнам браздата.

*

Секое утро насила се облекувам и нагазувам друга вели- чина, како секојпат да носам друг број. Сè уште растам во мракот како растение што пие црнила од почвата. За да се облечеш, треба да ги загубиш гранките издолжени во сонот, нивните нежни отворени лисја. Можеш бегло да ги сетиш како паѓаат небаре ненадејна зима. Во истиот миг ги губиш и опашката и крилјата што ги имаше. Тоа некаде во телото го чувствуваш. Не крвавиш, те навикнале на лишеност. Не ти преостанува ништо друго освен да си ја бараш облеката. Да се лизнеш како зрак, сè дури не се спушти светлината.

*

Недовршените реченици остануваат урнатини. Во тебе из- држуваш цела една земја во опасност од исчезнување. Ја познаваш болката на секоја тула, на секоја цигла. Тап тат- неж во чистината на твоите гради. Нужна е нечија постојана љубов, спокојно работење што одекнува низ длабочините на шумата. Ти, кој го распакуваш куферот, забораваш да си заминеш.

Published December 27, 2022
Excerpted from Franca Mancinelli, од Книшка за транзит, at the Struga Poetry Evenings, 2020
©Struga Poetry Evenings 2020

 

Книга перехода

Written in Italian by Franca Mancinelli


Translated into Russian by Vera Kazartseva

Вечером, зажав сигарету меж пальцев, устремив взгляд в небо, медленно темнеющее как влажная земля, мой отец поливает сад. Когда он стоит там, невидимый за кустами помидоров, в самом отдаленном углу сада, я слышу, как вода, вытекая из колодца, спускается сквозь песчинки к самым корням, туда, где ее ждут. Здесь, где рассеивается поток, прорастают упрямые травы с маленьким цветком, кусты с ядовитым плодом. И я не могу их вырвать, не могу залечить разлом.

*

Одеться с утра требует усилий, будто все время меняется мой размер. Я продолжаю расти в темноте, как дерево, пьющее воду из черноты земли. Чтобы попасть в рукав, нужно обрезать наросшие во сне ветви, сбросить едва распустившиеся листья. Можно почувствовать, как резко они опадают к внезапно наступившей зиме.  В ту же секунду ты теряешь свои хвост и крылья. Ощущаешь отсутствие частью своего тела. Не кровоточишь – это потери, к которым тебя приучили. Остается только искать свое облаченье. Скользить лучом до захода солнца.

*

Неоконченные фразы вечно будут руинами. Внутри тебя целая деревня в любой момент может рухнуть. Ты чувствуешь боль каждой черепицы, каждого кирпича. Глухой шум на прогалине грудной клетки. Здесь нужна была чья-то непрерывная любовь, терпеливый труд, гудящий в чаще леса. Ты разбираешь чемодан, забываешь уехать.

Published December 27, 2022
Excerpted from Franca Mancinelli, из сборника «Книга перехода», first published in “In limine”, 2019
©Vera Kazartseva 2019

Libretto di transito

Written in Italian by Franca Mancinelli


Translated into Swedish by Jerker Sagfors

 

På kvällen, med en cigarett mellan fingrarna, betraktande himlen som mörknar likt fuktig jord, vattnar min far trädgården. När han står där i trädgårdens bortersta hörn, gömd bakom tomatplantorna, kan jag höra vattnet forsa ur brunnen och ner bland jordkokorna till de väntande rötterna. Här, dit flödet inte når, växer torftiga örter med små blommor, plantor med giftiga frukter. Men jag kan inte hacka bort dem, jag kan inte reglera grundvattennivån.

*

Varje morgon tvingar jag mina kläder, skor att passa, som om jag hade ett annat nummer, en annan storlek. Jag växer fortfarande i mörkret, likt en planta som dricker ur svart jord. Att klä på sig kräver att man förlorar grenarna som sträcker sig in i sömnen, med de mest ömtåliga löven öppnade. Du kan plötsligt känna dem falla som en oväntats vinter. På samma gång förlorar du också svansen och vingarna du hade. Du känner det hända någonstans i din kropp. Du blöder inte, det här är frånfällen du har vant dig vid. Det enda du kan göra är att leta efter dina kläder. Glida som en stråle, tills ljuset skymmer.

*

Oavslutade meningar förblir ruiner. Inom dig håller du uppe en hel by som riskerar att kollapsa. Du är bekant med smärtan från varje kakelplatta, varje tegelsten. En dov duns i bröstkorgens glänta. Det skulle kunna vara någons oföränderliga kärlek, en tyst börda som genljuder i skogens djup. Du som packar upp din resväska, du glömmer att åka iväg.

Published December 27, 2022
Excerpted from Franca Mancinelli, Libretto di transito, first published in « Populär poesi », n.42, 2019
©Jerker Sagfors 2019

 


Other
Languages
Italian
English
Spanish
Macedonian
Russian
Swedish

Your
Tools
Close Language
Close Language
Add Bookmark