Jag minns mycket väl vad jag tänkte första gången jag steg över tröskeln till Notre-Dame de Paris. ”Nu skulle farmor varit här…” Århundradet höll på att rinna ut i sitt sista år, tyngt av profetior och oinfriade apokalypser. Jag minns att farmor trettio år tidigare hade börjat oja sig över att världen skulle gå under år 2000. Jag räknade ut att jag då skulle vara i den för mitt nioåriga medvetande respektabla åldern av 33 år och blev inte särskilt rädd. Min farmor, må hon vila i frid, dog just under detta år 2000, några månader före min första resa till Paris. Ibland är världens, århundradets och årtusendets slut något högst personligt.

Men den här berättelsen handlar om något annat. På den tiden när Notre-Dame de Paris i min värld fortfarande bara existerade i den där boken om Ringaren, jag var nio, läste jag vissa sidor ivrigt påhejad av farmor, hon smackade med tungan, vilket ökade min läsglädje, då lovade jag bestämt att jag en dag skulle ta henne till Paris och att vi skulle kliva in i katedralen tillsammans. Om den existerade på riktigt. Ett trettiotal år senare stod jag i det svala dunklet och insåg klart och tydligt att jag också beskådade det här för farmors skull. Jag hann inte ta med henne hit och nu beskådade jag allt genom ytterligare ett ögonpar, hennes. Jag motade bort min skuldkänsla genom att tänka på att hon i verkligheten aldrig hade tyckt om den här katedralen. Jag föreställde mig henne här bredvid mig, helt klädd i svart, med en sjal på huvudet, nätt, tunn, överväldigad av den hissnande rymden. Hennes Gud bodde inte här. Han var en vanlig farbror Gud, en gamling precis som hon, och bodde i bykyrkan dit farmor gick varje dag, den var liten, varm, vitkalkad, med några inrökta ikoner. Med detta försökte jag lugna mig, men jag visste att det inte upphävde mitt försuttna löfte, inte heller farmors önskan, ett av alla ouppfyllda – att resa. Hon blev kvar ett helt liv mellan väggarna i sitt hus på landet. Sanningen är att hon aldrig lyckades lämna dem. Men hon frågade ut alla som hade rest till närmaste by eller till grannstaden (vart annars skulle man resa på den där, såväl som på den här tiden), bad att de skulle berätta allt in i minsta detalj.

En gång fick hon vara med om en resa till havet, som för övrigt blev ytterst misslyckad. En höst, efter att skörden tagits in och normen överskridits med hur många procent det nu var, belönade man dem med en endagsutflykt till havet. Dittills hade bara ett fåtal av dem sett det. De lastade upp hela kvinnobrigaden på flaket till den lastbil de annars brukade köras till åkern med. De lastades av direkt på stranden. Jag kan se de här kvinnorna framför mig, klädda i sina nyaste kläder och förkläden, tillknäppta ordentligt hela vägen upp, förlägna och förvirrade av strandgästernas nakna kroppar. Farmor, bara av att se det där ”stora vattnet” gunga framför ögonen, blev genast illamående. Och så satt hon kvar, klädd i sina svarta kläder, med sjalen på huvudet, vänd med ryggen mot havet uppe på lastbilsflaket.

Någon gång i slutet av 50-talet i det numera förra århundradet, bestämde min pappa, en 15, 16-årig ung man, att han skulle resa ut i världen. Han hade förläst sig på äventyrsromaner, mestadels utgåvor från före socialismen, och en dag meddelade han min farmor att han ville se världen, okända marker, över huvud taget lämna byn. Han misstänkte inte att dörren in till världen han dagdrömde om var låst från båda sidor. Du kommer varken ut härifrån eller in där. Den stora världen var hopvikt till en ö, till ett socialistiskt läger. Det för det första, och för det andra hade farmor inte några pengar ens för det här lilla lägret.

Hon å sin sida lugnade min pappa med följande tröst, som är värd att nämnas. Att han skulle vänta lite, tills han blev soldat, och gav exemplet med farfar, hur han rest runt halva jorden. Då menade hon Serbien och Ungern under andra världskriget, som farfar deltog i. Det var hans halva jordenruntresa för ett helt liv. Farmors naiva tröst eller förutsägelse slog dock inte in och pappa fick inte se världen som soldat, tack och lov.

Senare, på 1970-talet, fick han se världen, när han råkade hamna i en grupp som skulle resa till Finland. Han fick åka med i sista stund, eftersom någon av de betänkta för resan hade blivit sjuk. De lät honom utrusta sig med den otroliga summan av 5 (med ord: fem) dollar för vistelsen där – så mycket beviljade man hos oss på den tiden. Föreställ er en bulgarisk grupp som går runt i Helsingfors i en hel vecka med fem dollar vardera på fickan, och räkna ut hur många museer, gallerier och barer de besökte. Naturligtvis hade pappa, precis som alla andra, lagligt med sig en flaska konjak och två, tre paket Stewardess-cigaretter. Mycket generad lyckas han byta dem mot en bit tyg till en klänning åt min mamma och sex gröna finska muggar, som fortfarande används.

Alla som reste ut på den tiden kan berätta åtskilliga historier där skammen och skrattet flyter samman. Från den tiden någon gång härstammar den där skrönan, som alltid berättades med lite lägre röst, om att vi är lyckliga här eftersom vi inte vet hur olyckliga vi är. Förnöjelsen och förnedringen att vara bulgar i utlandet på socialisttiden är en del av den hemliga och smärtsamma personliga bulgariska historien, som oskriven ligger och lurar. Det finns också en annan del – om de som dagdrömde om världen och aldrig fick se den. Varken då eller sedan.

När jag nu reser ser jag därför världen genom flera generationer släktingars ögon. En del av dem lever inte längre och jag måste samla på mig historier, eftersom de en dag kommer att vilja att jag berättar för dem. 

Mi ricordo bene cosa ho pensato nel varcare per la prima volta la soglia di Notre-Dame de Paris. “Mia nonna avrebbe dovuto essere qui, adesso…” Il secolo si stava avvicinando al suo ultimo anno, sovraccarico di profezie e apocalissi non realizzate. Ricordo che all’incirca trent’anni prima mia nonna aveva iniziato a lamentarsi del fatto che il mondo sarebbe finito nel 2000. Io ho fatto il calcolo che a quel punto avrei avuto 33 anni, età veneranda per la mia mente di nove anni, e non mi sono spaventato troppo. Mia nonna, che Dio l’abbia in gloria, è morta esattamente nel 2000, pochi mesi prima del mio primo viaggio a Parigi.

A volte la fine del mondo, del secolo e del millennio è qualcosa di molto personale. Ma questa storia parla di qualcos’altro. All’epoca in cui “Notre-Dame de Paris” per me esisteva ancora solo come libro, io avevo nove anni, ne leggevo con entusiasmo alcune pagine a mia nonna, lei annuiva schioccando la lingua, e questo mi aumentava il piacere della lettura, allora le promisi con convinzione che l’avrei portata un giorno a Parigi e saremmo entrati insieme nella cattedrale. Se esisteva davvero. Una trentina di anni dopo mi trovavo in quella fresca semioscurità e mi fu assolutamente chiaro che stavo guardando anche per mia nonna. Non ero riuscito a portarcela e ora guardavo tutto anche con altri occhi, i suoi. Ho raggirato il mio senso di colpa con il pensiero che questa cattedrale in realtà a lei non sarebbe affatto piaciuta. Me la immaginavo qui, accanto a me, tutta in nero, con lo scialle in testa, minuscola, magra magra, schiacciata da questo spazio strabiliante. Il suo Dio non viveva qui. Era un normale nonno Dio, anziano come lei, e viveva nella chiesetta del villaggio dove mia nonna si recava tutti i giorni, piccola, calda, imbiancata a calce, con qualche icona annerita dal fumo. Così mi consolavo, ma sapevo che questo non cancellava la mia promessa mancata, né l’ennesimo desiderio non realizzato di mia nonna: viaggiare. È rimasta tutta la vita tra le mura della sua casa nel villaggio. La verità è che non era mai riuscita a lasciarle. Ma chiedeva a quelli che si erano recati nel villaggio vicino o in città (e dove altro potevi andare, in quel momento e in tempi simili) di raccontarle tutto nei minimi dettagli.

Una volta le era capitato di fare un viaggio fino al mare, peraltro molto sfortunato. Un autunno, dopo il raccolto che era stato tanto abbondante da superare la norma stabilita, loro erano state premiate con una gita al mare di un giorno. In poche lo avevano visto, fino ad allora. L’intera brigata femminile era stata caricata sul cassone del camion, che di solito le portava al campo. Le avevano scaricate direttamente sulla spiaggia. Posso immaginare queste donne con i vestiti nuovi e sopra i grembiuli allacciati stretti, imbarazzate e confuse dai corpi nudi dei bagnanti. Mia nonna, solo nel vedere questa “grande acqua” che ondeggiava davanti ai suoi occhi, si è sentita subito male. E così è rimasta, con indosso i suoi abiti neri, lo scialle in testa, le spalle al mare, nel cassone del camion del villaggio.

Verso la fine degli anni ’50 del secolo ormai passato, mio ​padre, un ragazzo di 15-16 anni, decise risolutamente di girare il mondo. Divorava romanzi d’avventura, per lo più pubblicati prima del 9 settembre 1944, e un giorno dichiarò a mia nonna che voleva vedere il mondo, terre sconosciute, e lasciare il villaggio. Non sospettava che il mondo che stava sognando di vedere fosse chiuso a chiave da entrambi i lati della porta. Non si poteva né uscire di qui, né entrare là. Il grande mondo si era ridotto a un’isola, a un campo socialista. Questo come prima cosa, e la seconda era che mia nonna non aveva soldi neanche per questo piccolo campo.

Lei però, da parte sua, cercò di tranquillizzare mio padre con la seguente consolazione degna di nota. Doveva solo aspettare un po’, poi avrebbe fatto il soldato, e portava l’esempio di mio nonno, di come aveva poi girato mezzo mondo. Intendeva la Serbia e l’Ungheria durante la Seconda guerra mondiale, a cui mio nonno aveva partecipato. Era stato quello il viaggio della sua vita in cui aveva girato mezzo mondo. Comunque l’ingenua consolazione o previsione di mia nonna non si è avverata, e mio ​padre non è riuscito a vedere il mondo da soldato, grazie a Dio.

Ha visto il mondo più tardi, negli anni ’70, quando è riuscito a infilarsi in un gruppo che andava in Finlandia. È stato incluso all’ultimo minuto perché una delle persone che doveva fare il viaggio si è ammalata. Gli hanno permesso di fornirsi dell’incredibile somma di 5 (dico cinque) dollari per la sua permanenza lì – questo è quanto davano nel nostro paese in quel momento. Immaginatevi un gruppo bulgaro camminare per Helsinki per un’intera settimana con cinque dollari in tasca e fatevi il conto di quanti musei, gallerie e locali hanno visitato. Certo anche mio padre, come tutti, aveva portato con sé legalmente una bottiglia di cognac e due o tre pacchetti di sigarette Stewardess. Vergognandosi molto era riuscito a scambiarli con un pezzo di stoffa per un vestito per mia madre e sei tazze finlandesi verdi, che sono in uso ancora oggi.

Chiunque abbia viaggiato fuori dalla Bulgaria in quegli anni può raccontare tante storie in cui la vergogna e le risate si mescolano. Da allora nasce la barzelletta, raccontata sempre un po’ a bassa voce, che qui siamo felici perché non sappiamo quanto siamo infelici. Il piacere e l’umiliazione di essere bulgaro all’estero nel periodo del socialismo fa parte della storia privata bulgara segreta e traumatica che sonnecchia non scritta. C’è anche un’altra parte – quella di chi ha sognato il mondo e non lo ha mai potuto vedere. Né allora, né in seguito.

Ecco perché adesso, quando viaggio, guardo con gli occhi di diverse generazioni di persone a me vicine. Alcuni di loro non ci sono più e devo mettere insieme tante storie, perché un giorno vorranno che gliele racconti.